Blå berg

G'day mates!

Sitter här och är lite lätt besviken. Thaimaten jag nyss förtärde smakade inte lika himmelskt som vanligt. Jag misstänker att de inte använt de finaste delarna av den stackars kycklingen, jag fick skölja ner den sista biten med en stor klunk öl. På grund av det öppnar jag nu en andra öl. Så eventuella stavfel i slutet på inlägget kommer ha en naturlig förklaring.

Förra söndagen åkte jag och Luis som jag jobbar med på en turisttrip. Fast vi gjorde det på riktigt med hjälp av lokaltrafik, tåg för att vara exakt. Slutmålet var Blue Mountains, det liger ca 11 mil utanför Sydney och är väl lite av Australiens svar på Grand Canyon, dock lite mindre och mycket grönare. Det var en klart trevlig trip, jag gillade starkt känslan av att resa lite igen, se nya landskap svischa förbi. Det var också skönt att komma ifrån storstaden lite, man är ju trots allt uppvuxen i Glaummen.
Mark som jobbar med oss (sonen till ägaren) mötte upp på eftermiddagen, han bor där ute. Så efter att ha sett det man bör åkte vi hem till honom och hans pojkvän Gregg. Där bjöds på Barbeque, vi kollade in deras lilla hus och hälsade på hundarna.

Jag har haft min sista trumlektion med Milan nu. Jag är otroligt glad att jag träffat honom, han är väldigt inspirerande. Sen han fick reda på att jag ska iväg har han bara släng över mig material att öva på, och han handskriver i princip allt, galet. När jag satt med den här bunten av handskrivna övningar framför mig sa han till mig att "övar du på det här och gör det ordentligt kommer du inte behöva någon lärare på 5 år". Och jag tror han har rätt.

Det börjar närma sig slutet här i Sydney. På söndag bär det av norr över. Det känns bra, det börjar bli dags att göra något annat. Jag åker först till Byron Bay för att stanna några dagar. Sen blir det vidare upp till Brisbane och Niklas. Jag fick reda på igår att det finns ett rum ledigt i grannhuset till Nickes, så det blir perfekt. Här ska snackas skit och drickas kaffe så det slår knut på magen!

Ta hand om sig

Kram

Trumma om från början

Down Under tittar up! (känn lite på den ordvitsen, höhö)

Jag har börjat hos en ny trumlärare. Och vilken skillnad! Det visade sig att han är lärare till den läraren jag gick hos först. Milan som han heter är 50+ och lärde sig troligen spela trummor innan han lärde sig gå. Han har spelat tusentals gigs och undervisat mängder. Han berättade för mig "Men nu tar jag inte så många gig, nu vill jag att mina elever ska få dem. Jag har haft min tid nu vill jag lämna över min kunskap till de yngre killar". Många av hans elever har också fått bra gig, som t.ex i en musikal som går här som tidigare varit på Broadway. Milan är en inspirerande och tuff lärare, precis som det ska vara. Jag fick sätta mig och spela lite innan vi började första lektionen. Sen började han prata. "Föreställ dig att du ska ut och provköra din nya Ferrari på en motorväg". "Hur mång hjul färdas den på?" -Fyra svarade jag. "Hur många kroppsdelar spelar du trummor med" -Fyra. "Ok, vilken kroppsdel har du bäst förmåga i? Det är förmodligen höger hand, inte sant, vi säger att den har 60% av din fulla förmåga. Sen vänster hand, säg 40%. Höger fot, kanske 30%. Vänster fot... Jag har sett dig spela och jag har inte sett dig använda vänsterfoten en gång, den är död, kanske 10%". "Föreställ dig att du nu kör med din Ferrari på motorvägen och att lufttrycken i däcken är 60, 40, 30 respektive 10%, det hade inte gått".
"You're the Ferrari!!" säger han till mig. "Until you haven't used all of your body to play music - you never played music from the heart!" Jag fick med andra ord börja om från början. Han har fått mig att sitta och öva enkelslag med höger och vänster hand, i väldigt lågt tempo för att tekniken ska bli rätt. Frustrerande men nyttigt. Han vill att jag har båda hälarna i luften när jag har fötterna på pedalerna, vilket innebar att det kändes som jag inte ens visste hur man sitter på en trumpall. Jag var på väg att ramla av. Men han har rätt. Sakta men säkert blir jag bättre och det är en riktigt häftig känsla!


I söndags eftermiddag åkte jag till Bondi Beach för att slappa i kvällssolen med en latte och en bok (The Richest man in Babylone). I skateboard-prylen åkte några småkids som var riktigt duktiga, så jag filmade lite..



Det har kommit lite nytt folk i lägenheten, ganska roliga sådana. Så det är rätt skön stämning i vårt kollektiv. Bland annat har tre killar från Wales flyttat in som, när dom inte spelar World of Warcraft, är bra roliga. Det blev dock lite tomt när svensktjejerna lämnade lägenheten för vidare resa, då jag umgåtts en del med dem.

Framtidsplaner: Jag funderade på att åka till Melbourne efter Sydney. Jag får vara kvar på jobbet här till början av april. Nu har jag istället bestämt mig för att åka till Brisbane. Nikki har ju landat där för att plugga och jag känner att vi hade kunnat ha bra kul där. Så planen är att lägga en till två veckor på att ta mig dit genom att göra ett par stopp på vägen. Sen försöka hitta ett jobb där och jobba, leva och ha det kul innan hemgång till Svedala i slutet av juni/början av juli.

Dagens, eller snarare veckans skiva blir (även soundtrack till videon ovan):
Beween the Buried and Me - The Great Misdirect


Saknar dig
Anders

Big Day Out

Med tanke på hur ofta jag uppdaterar denna blogg kommer jag kanske inte bli killarnas svar på Blondin Bella. Så jag tror jag stryker det på min lista över livsmål.


Urval av vad som hänt sen sist:
Henke (han från skåne) var här lördag - tisdag. Vi var på endags festivalen Big Day Out i lördags, samma dag som han landade. Det var kul, gott att få lite fetivalkänsla. Vädret var lite skumt. Det var över 40 grader när vi kom dit, kändes helt overkligt, som om någon blåser med en hårtork på än. Sedan började det regna så man stod o huttrade lite under Dizzie Rascals spelning. Vi flummade runt en hel del, lyssnade några låtar på ett band för att sedan gå vidare och kolla något annat band, pausa med en öl, kolla mer musik. Det är svårt att ha långtråkigt på en festival.




För två helger sen var även Krille här, en kompis från Götet. Han fick äran att bo två nätter hos oss innan han for hem till Svea Rike igen. Det är alltid kul med besök, vi tog det rätt lugnt, var ute en kväll, turistade runt lite osv.

Maja, en av de två svenska tjejerna om bor här, och jag var på Lunar Park igår. Det ska väl vara Sydneys svar på Liseberg, eller snarare Axels Tivoli om jag ska vara ärlig. Det kändes lite gammalt. Men vi hade kul! Vi åkte bl.a. en liten, gammal variant av en bergbana. Den var tokläskig. Inte för att den gick snabbt och hade branta backar utan för att i varje gnisslande, krängande kurva var jag övertygade om att vår lilla vagn skulle spåra ut och att vi skulle gå en säker död till mötes. Detta skedde som tur var inte. Vi åkte även nerför en stor rutschkana (stavning?) i tygpåsar, nån sak som snurrade och parishjul med utsikt över operahuset. Det slank även ner en gott smakande banana splitt och en latte.

"Bergbana" med nära-döden-upplevelse.

För några veckor sedan var vi i Bondi Junction på en svensk pizzeria. Där fick vi till priset av 22 dollar en svensk pizza. Med andra ord pizza med tunnare botten, en massa bröte på och kebabsås så klart. Till vår glädje upptäckte vi att de hade kladdkaka till efterätt, glädjen blev ännu större när vi märkte hur god den var.

På jobbet knallar det på, inte så mycket nytt där. John är fortfarande butter, Meryl skriver sina små lappar om allt och inget osv. Men jag trivs fortfarade bra. Favoriten gällande lappar va när kopieringsmaskinen gick sönder. Killen som lagade den drog fram en stor klump av ihopknölat papper. Denna klump fäste Meryl på väggen tillsammans med en uppmanande lapp om att vi inte ska göra så igen. Det är svårt att hålla sig för skratt ibland.

Jag pratade med Nicke innan och det visade sig att han kommer hit imorgon på ett blixtbesök. Han har sin mor på besök och dom två flyger hit imorgon för att åka hem på fredag igen. Goda nyheter! Så jag siktar på att möte upp dem imorgon efter jobbet.



Den skiva som snurrat under skapandet av detta inlägg är: Led Zeppeline II.

Med kärlek
Anders